#

 

I need pictures of them. Necks of different guys. And

 

notes. The graphite-grey ones blanketing what we’ve been waiting

 

for. More than a sky. More than a sky over a certain

 

written history or the two of us. Now I have to go

 

 

 

Guys creep in the sand forever on the hunt. Like

 

sweet dogs. Or radiance. Or hopes. Bite him

 

from behind. Move around or try to leave a mark on the shoulder. Or

 

further down. His lower back and ass will be branded, tagged

 

for his own sake

 

 

 

After each other. About each other. The embrace. The step forward.

 

Polarization is a lucid first strategy in order to seize

 

understanding. They are so cold and far from intimacy. I

 

need them to whisper, to exchange smiles, to be enveloped

 

in one another in a way that confirms the dream of symbiosis and

 

harmonized extinction. I can’t handle anything else today. Other than

 

the fine white cotton t-shirts along the sand and water. As if

 

water suggests emotion and words for emotions convey objectivity. I

 

love: your slippery way. Your greasy textiles

 

#

 

#

 

Craving. Promises stored. Sandbanks move. Overcrowded

 

and overridden. These places, international airports, make me

 

always so soft and sensitive. I pretend not to notice. I listen to wind

 

in sun-drenched rosebushes

 

 

 

– Talk about it as slowly as possible –

 

 

 

Sudden body. Lingering wind. Barters away. It blows within my

 

body. My homosexual body goes to pieces

 

 

#

#

 

To make the desired voltage, I have gotten used to glances

 

that last too long. That soon repeat. I have gotten used to and

 

now enjoy forms that frightened me as a child. Like

 

the pockets in his uniform, the pockets, filled. His vast gaze,

 

from the uniform, the uniformed, the shiny coveted, the shiny

 

dreaded, uniformed

 

 

 

Hard eyes. I want to smear him down. Settled by ink’s absence

 

or availability. With saliva we can blot out, I mean wipe away

 

 

#

#

 

 

The body’s cloven landscape. The promiscuity that follows.

 

They belong together – likeness, fantasies, limbs. The captain. Like a

 

drawn-out dream. And the body part, the uniform, the pressure from it,

 

the expression

 

 

Whispers into the anxious one’s want. Blows teasingly like a flute

 

#

#

 

As the vessel. Sealed, muddied. I follow him. Heel stone heel stone

 

at different intervals. He looks over his shoulder, tip-toes,

 

heel heel

 

His acceleration barely noticeable. Spikes. Heel.

 

Back claw-covered. Afterwards. He will thank me afterwards

 

 

I follow him through the night club’s panting projections

 

up to the wall where he beats his head against the surface: I love you,

 

I love you. Glass, cement, spikes, brick: anything that leaves a mark.

 

It may look different. But still accurate. This is the exact choreography

 

that twins me and K. It led you to smile in the sun, K.

 

I won’t even begin to tell you about the darkness in the parks

 

#

#

The hunt for homosexual utopias goes on. Now my name is

the ancient Greeks. Now my name is the boy scouts fighting

 

Now my name is a very old man, deeply melancholic but in

all situations magnificently tender, sadly realistic, a way to

be crass that really wise or emotionally mutilated

people can radiate

 

And the kisses K gives me certain mornings. I never suck

Him off for breakfast

 

And I long for children. All I would and wouldn’t. I would

make it safe. Never go to bed. I would be demonized. I

would keep the streets free for me and my child

 

In the cave behind the waterfall gays fetch their babies up

from the bottom. They wash their bodies, kiss their foreheads,

pry away half-congealed mud from their faces, under the

sprinkling, lukewarm water

 

#

#

Wily. His eyes barely tolerate light. The anxious one presses a sweaty

cheek breathlessly against the marble floor. The Captain

squats down next to him and feels the artery in his neck

with index and middle fingers

 

Someone dies inside someone. The nonchalance is titillating.

Rescue a stranglehold. The anxious one fails to form an

intelligible form. The captain tries to spot the hidden sexes

inside the stone

 

-He’s meant for this-

and so the anxious one with all his sweat, his sweaty, fumbling small

hands. Tries to bring together eyes and hands. Eyes and

hands. What should he need to see and what should he be allowed to take

for himself and he seems a little tired, and awkward, when he doesn’t

takes what he wants

 

#

#

 

Jag behöver bilder av dem. Nackar på olika killer. Och

 

anteckningar. Det blyertsgrå som täcker över det som vi väntat

 

på. Mer än en himmel. Mer än en himmel över en viss

 

historieskrivning eller oss två. Nu måste jag gå

 

 

Killar ska krypa för alltid i sanden på jakt efter varandra. Som

 

söta hundar. Eller glans. Eller förhoppningar. Bit honom

 

bakifrån. Gör ändringar eller försök till märken i axeln. Eller

 

längre ner. Hans ryggslut och stjärt ska märkas till igenkännlighet

 

för hans egen skull

 

 

Efter varandra. Om varandra. Famntagen. Framstegen.

 

Polarisering är en begriplig första strategi för att tillskansa sig

 

förståelse. De är så hårda och olika fram till förtroligheten. Jag

 

behöver att de viskar, att de utväxlar leenden, att de är inneslutna

 

i varandra på ett sätt som bekräftar drömmen om symbios och

 

harmoniserad utplåning. Jag orkar inte med något annat idag. Än

 

de tunna vita bomullströjorna längs sand och vatten. Som om

 

vatten betyder känslor och ord för känslor innebär saklighet. Jag

 

älskar: ditt sliskiga sätt. Dina hala textilier

#

#

 

Ska kunna längta. Löften lagras. Sandbankar rör sig. Överfylld

 

och upphävd. De här ställena, internationella flygplatser, gör mig

 

alltid så mjuk och öm. Jag låtsas blunda. Lyssnar till blåsten i de

 

soldränkta rosbuskarna

 

 

 

– Prata om det så sakta som möjligt –

 

 

 

Plötslig kropp. Långsam blåst. Byter bort. Det blåser i min

 

kropp. Min homosexuella kropp går sönder i bitar

 

#

#

 

Att göra en spänning önskvärd. Jag har vant mig blickar som

 

varar för länge. Ska strax repetera. Jag har vant mig vid och

 

börjat njuta av former som jag skrämdes av som barn. Som

 

fickorna i hans uniform, fickorna, fyllda. Hans vidsträckta blick,

 

ur uniformen, det uniformerade, det blankt åtråvärda, det blankt

 

fruktade, uniformerade

 

 

 

Hårda ögon. Vill väl smeta ner honom. Avgörs av tillgång eller

 

brist på bläck. Med saliven kan vi sudda ut, jag menar torka av

 

#

#

 

Kroppens kluvna landskapsfigur. Det promiskuösa som följer.

 

Man hör samman, likhet, fantasier, delar. Kaptenen. Som en

 

utdragen dröm. Och kroppsstycket, uniformen, trycket ur den,

 

uttrycket

 

 

Viskar in i den ängsliges brister. Blåser kittlande som i en flöjt

 

#

#

 

Som kärl. Tillsluten röra. Jag följer honom. Klack sten klack sten

 

i olika intervaller. Han ser sig över axeln, trippar,

 

Klackklack

 

Det ska inte märkas när han ökar takten. Taggarna utåt. Klack.

 

Klor utmed ryggen. Efteråt. Han kommer att tacka mig efteråt

 

 

Jag följer honom genom nattklubbens flämtande

 

bildprojektioner fram till väggen där han dunkar sitt huvud mot

 

ytan: I love you, I love you. Glas, cement, taggar, tegel: vad som

 

helst som lämnar märken i pannan. Det kan se olika ut. Och

 

ändå exaktheten. Det är en exakthetens koreografi som skapat

 

tvillingar som mig och K. Den ledde dig fram till leendet i solen,

 

1. Jag ska inte ens börja berätta om mörkret i parkerna

 

 

#

#

 

Jakten på homosexutopier går raskt vidare. Nu heter jag redan

de gamla grekerna. Nu heter jag pojkscouter som slåss

 

Nu heter jag en mycket gammal man, djupt melankolisk men i

alla händelser storartat ömsint, sorgsamt realistisk, ett sätt att

vara krass på som riktigt kloka eller känslomässigt stympade

människor kan utstråla

 

Och kyssarna K ger mig vissa morgnar. Att jag aldrig får suga av

honom till frukost

 

Och jag längtar efter barn. Allt jag skulle, inte skulle. Jag skulle

ofarliggöras. Aldrig gå och lägga mig. Jag skulle demoniseras. Jag

skulle hålla gatorna fria för mig och mitt barn

 

I grottan bakom vattenfallet hämtar bögarna upp sina bebisar

från bottnen. De tvättar deras kroppar, kysser deras pannor,

bänder bort halvt stelnad lera från deras ansikten, under det

strilande, ljumma vattnet

 

#

#

 

List. Hans ögon tål knappt ljus. Den ängslige lägger den svettiga

kinden med andan i halsen mot marmorn på golvet. Kaptenen

sätter sig på huk intill honom och känner på hans halspulsåder

med pek- och långfinger

 

Någon dör inuti någon. Nonchalansen var en kittling.

Räddningen ett struptag. Den ängslige misslyckas med att forma en

begriplig gestalt. Kaptenen försöker få syn på de gömda könen

inuti stenen

-Han är menad för detta-

och så den ängslige med all sin svett, med sina svettiga fumliga små

händer. Försöker föra samman ögon och händer. Ögon och

händer. Vad ska han behöva se och vad ska han få lov att ta för

sig av och han framstår som lite trött, liksom tafatt, när han inte

tar vad han vill ha

#

Translator’s Note

These untitled poems are from Swedish poet Kristofer Folkhammar’s critically acclaimed debut poetry collection När han kysste mig förlorade jag allt (When he kissed me I lost everything) (Natur & Kultur, 2012). His unique voice achieves a tension between a sublime lyricism and narrative intensity that speaks to the to struggle to understand oneself – as queer, as human – in a fractured world. Folkhammar’s poems achieve a dream-like quality juxtaposed against striking eroticism and materialism of lived experience. Temporality is just as fluid in Folkhammar’s poems as the collection weaves untitled poems that move between the worlds of a younger self, a contemporary self in a relationship, and a speaker who finds himself exploring both group sex and the intimacy of coming a lover’s hair. Whether the recurring specters of the airline pilot, the boyfriend referred to only as “K”, the man in the suit, or men in a basement, the speakers in these poems try to reconcile sex and desire, companionship and power, solitude and symbiosis, in a way that attempts but never fully realizes an idea of the modern, queer subject.

 

Folkhammar’s poems problematize the pressures of homo-normatization and interrogate reproduction and normative relationship models through the thrill of ecstasy and submission. Bold images and eroticism populate the imaginations of these poems and the language is daring and sensual, and the speakers wrestle with the limitations and pleasures of embodiment in what Folkhammar describes as the visible but fragmented “homosexual body.” Such deliberate diction choices as “homosexual” and “promiscuity” generate an alternating electrified dissonance or radiant transcendence when subject to the poems’ lyrical details of the natural world, highlighting very contemporary questions of what it means to be queer in this moment. Amid the basements and airports and piss-play, however, there is also an ever-present restlessness for intimacy, and ambivalence and “melancholy” juxtaposed with a tender, parental drive and notions of youth and childhood innocence both beautifully elegiac and full of disorientation. The queer sense of self and body in tension is never resolved, an open-endedness to both possibility and loss symbolized by the lack of final punctuation in the poems, both the ultimate resistance to normative time and ultimate liberation from it. But it also serves as a marker of the unsettling unknown, the longed for unknowable next moment, a signal that “The hunt for homosexual utopias goes on.”

 

Kristofer Folkhammar (b. 1983), is a swedish poet, novelist and critic. The poems in this issue are taken from his poetry collection När han kysste mig förlorade jag allt (When he kissed me I lost everything) (Natur & Kultur, 2012). He is also the author of the novels Isak and Billy (2010) and Magisterlekarna (The Master Games) (2015) both published by Natur & Kultur. He lives in Malmö.

Christian Gullette received his M.F.A. from the Warren Wilson M.F.A. Program for Writers and is currently a doctoral candidate at the University of California, Berkeley in Scandinavian literatures and languages where he specializes in Swedish literature and film. His poems and translations have appeared or are forthcoming in journals such as New England Review, Meridian, Colorado Review, and Smartish Pace. He also serves as a poetry editor for the Cortland Review.

Original Artwork by Sarah Mazzetti at sarahmazzetti.com